Mon mon...

Litet inlägg innan jag springer min morgonrunda. Man måste ju skryta ibland och jag är faktiskt stolt över mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av dom ni vet. En av dom som plågar sig själva utmed vägarna och svettas offentligt. Men när jag flyttade från Minnesdal så insåg jag att jag kröp på väggarna. Innan hade jag cyklat eller gått till Jägersro var dag för att ta bussen och helt plötsligt så försvan den dagliga motionen. Nu bor jag 3 minuter från ett busstopp. Så i December förra året började jag springa och sen sprang jag. Först bara en kvar varannan dag eller så. I somras var jag uppe i 40 minuter nästan varje dag men nu när skolan har börjat igen och jag måste tänka på jobb och så blir det 45 minuter 4 dagar i veckan. Jag är fan stolt!
Jag var alltid den ungen med sämst kondis i skolan. Knubbisen med sämst resultat i allt. Hon som gick när de andra joggade. Hon som alla ville möta i 60 meter för att de visste att de skulle vinna.
Nu önskar jag lite patetiskt ibland att någon av mina gamla lärare ska gå förbi och se hur duktig jag har blivigt och hur vältränad jag nästan ser ut. Jag har fan rätt i att vara stolt!